Idag gick jag en vända på Djurgården själv med Herman och då kom en känsla över mig som är lite återkommande, inte konstant, men ibland. Det är känslan av att andra tittar lite extra när jag promenerar en helgdag själv. Som att jag inte har någon att gå med en en söndag. Vet inte vad deras blickar egentligen menar, om dom tittar för att Herman dragit ögonen åt oss, för det vet jag att han gör. Han får folk att le hela dagarna haha. Och kanske är det det han gör nu också, drar ögonen till oss. Men det är inte leenden jag möter som jag gör på dagarna vanligtvis. Jag tycker mig se en dömande blick. Och då sköljer en känsla av ensamhet över mig, fast jag inte ens känner mig ensam den dagen i övrigt. Jag har valt själv att gå med Herman på Djurgården och jag njuter av det. Men i andras sällskap kommer en påträngande ensamhetskänsla som är lite obehaglig. Sätter man sig på ett fik, säg Rosendals Trädgård, då är den total. Där sitter man själv med sin hund och dricker kaffet och äter bullen, medan andra är i sina familjer, med sina vänner eller partner. Det bara slog mig, varför är det så här? Varför känner man sig ensam i sånna situationer, fast man inte valt ensamheten själv. Varför skaver det och jag vill slänga i mig bullen och ta kaffet och gå, istället för att sitta kvar länge, som alla i sällskap gör? Som sagt är det inte alltid. Gissa att man kan stå emot beroende på hur starkt självförtroende man har för dagen? Men har ni erfarenhet av det här och har ni några knep att inte framstå som ensam, när man valt att vara ensam själv? Det är förmodligen bara hjärnspöken, för det är inte så att jag själv går och ser på nån som sitter ensam och tänker att den personen inte har någon att umgås med.
.jpg?fit=crop&crop=focalpoint&fp-x=0.5&fp-y=0.5&fp-z=1&w=1280&h=380&auto=format)