Nu är Cliff 1 år och det har varit ett år av omställning. Herman som varit ensam hund hela sitt 3-åriga liv, skulle nu acceptera en ny hund i flocken och det gjorde han inte lättvindig. Det har varit revir överallt, naffs, tillsägningar mest hela tiden och Cliff har varit en rädd liten hund från dag ett, så det har inte gjort saken lättare. Vi har beskrivit dom som magneter som stöter ifrån den andra. När den ena försöker, backar den andra och så där har det varit tills höstlovet. Då började allt gå lite lättare, men det var fortfarande lite tassa på tå. Cliff blev tillsagd av Herman, men nu bara genom att springa lite mot han. Men fortfarande mycket Revir. På promenader går allt så bra. Då är Cliff väldigt tuff och vågar sig fram och nosa och va upp i Herman. Men inne har han varit lika försiktig. Tills nu i julas. Då va det som att det klickade för Herman. Från en dag till en annan, så slutade han helt säga till, inget är revir längre. Cliff får till o med äta hans mat, skälla på han när han ligger i sängen o försöker sova, han får praktiskt taget göra vad han vill, utan nån som helst reaktion från Herman haha. Vi har inte gjort nått speciellt, mer än låtit tiden ha sin gång och det känns så skönt att dom äntligen funkar ihop! Vid Midsommar tyckte jag det va så jobbigt att jag gick in i köket och grinade en skvätt haha. Det hade nog gått fortare för dom att bonda om vi bott i samma stad. Men huvudsaken att dom till slut klickade. Sen är det ett tag kvar tills dom är goda vänner. Dom har inte så mycket utbyte av varandra än. Cliff vet inte riktigt hur man leker, Herman försöker, men då vet han inte vad han ska göra eller blir lite rädd. Så återigen, som två magneter, men det ser jag inte som ett problem. Det stora problemet är löst och det är en stor lättnad!
.jpg?fit=crop&crop=focalpoint&fp-x=0.5&fp-y=0.5&fp-z=1&w=1280&h=380&auto=format)